på en rökfylld bar i sällskap med livet (del 2)

min kappa är något våt av spöregnet när jag skyndar in på baren och ger livet en hastig kyss till hälsning.
"förlåt att jag är sen. hur är det?"
livet släcker sin överrökta ciggarett som skvallrar om att han fått vänta på mig.
"jo. jag har tänkt en hel del. du har verkat en aning förvirrad den senaste tiden..?"
jag ler ursäktande, "jo. det har varit rätt mycket på jobbet... är jag på rätt väg??"

livet tömmer sitt glas, håller mig på halster. reser sig, tar på sin jacka och böjer sig slutligen ner och viskar i mitt öra. "det vet bara du. om det känns rätt. då är det rätt"

jakt

svettet rinner i pannan. de mörka trädens silhuetter passerar i ögonvrån. gatulamporna hjälper mig inte att urskilja vad som kan finnas bakom dem och det får mig att vilja öka på takten. snabbare. mer svett.
jag blickar till höger och som av en slump sitter en tyst katt och lurar på en sten. den är svart och vit. blickstilla.
när jag slutligen når bron och järnvägen simmar under mig tillåter jag flåsningarna ta över och jag hänger utmattad över världens slut. himlen är orange och näst intill rosa. jag är hemma.

Lakrits-te

här sitter jag, snart 9 år senare, sippandes på samma te som en vän en gång gav mig. Svunna tider, svunna vänner. Jag kan inte sluta dofta, dofta in alla underbara minnen, egentligen från en ganska hastig bekantskap men ack så värdefull. En tid av mig, av mitt liv. Det gör mig så lycklig, allt jag liksom tvivlat på sedan "FAST" blev ett dilemma, ett vägskäl, försvann samma stund som jag fått AH känslan av att öppna en enkel påse och nosa med själen. Livet är underbart och allt kommer igen, det återspeglas i former av dofter, syner. Musik.
Jag hör vacker musik spelas. Hjärtat mitt är artisten bakom hitlåten.

allt jag inte ville. då.

lyfter tekoppen och bränner mig lite på tungan. hett. jag mår hett. mycket tankar som virvlar - samtidigt som tiden gjort mig rutinerad. som jag låtit mig bli rutinerad. råtthjulet snurrar sin monotona väg. jag är väl råttan.
men trots det, jag känner mig bra, min utveckling är bra, jag är medveten. en medveten råtta. kanske det som är hemligheten?

fast. fast. fast. anställd för gott. "åtminstone till de 65".
vad vill jag? måste.fly.ateljén.

modest mouse

ordning och reda, pengar på fredag.
det är fett med ordning i lyan men vettefan om det kommer några pengar på fredag...
jag har konstaterat att min lilla farsta är helt underbar, den är komplett, kompott! jag kan inte önska mig mer än detta, att kunna slänga sig i sängen (en av de två!) eller att sätta sig i ateljén och vara lite kreativ el om inte annat så stirra ut på passerande människor eller på plantan claes, eller ligga på golvet och leta godis, bada i badkaret, sitta och snoka i hallen osv. det tar aldrig slut.
jag är hemma nu.

ps. ang titeln, bra skit!
ps2. plantan claes är av släktet fikus. inget annat. (och inte, playstation 2?)

en bärs.

i min ensamhet sitter jag och skiter i allt vad alkoholistvarningar heter. jag dricker nöjt min bärs och känner mig ännu nöjdare efter en superrap. bob marley sjunger "there's a natural mystic flowing through the air. if you listen carefully you will hear"

jag konstaterar att jag är lycklig. att jag känner mig trygg och glad inombords. att livet kan få vara inte mer än det här ett bra tag framöver.
chile börjar falla på sin plats. förvirrade känslor börjar hitta rätt och klarna upp. kanske först nu kan jag på riktigt ta lärdom av allt det gett mig. jag har hetsigt letat upp alla förändringar och neurotiskt analyserat dom, upptäckt och insett, idag kanske jag har lite distans till det hela (om inte annat så för att det känns så sjukt avlägset, som svunna tider en gammal sjörövare kan se tillbaka på).
jag saknar och jag längtar, men också accepterar jag detta land i stort, framför allt den lilla tillvaron jag kallar mitt liv. den lilla känns bra i hjärtgropen. då måste det vara rätt.

skapande

vinden förde mig tillbaka, smutsig och våt efter en festival som kan beskrivas med samma adjektiv. jag vaknade i farsta, i min egna lya med en numera tillhörande ateljé. jag satte mig vid det nyinköpta begagnade bordet för att skapa. jag andades lite förvirrat ut mot bordet en bra stund innan jag greppade en pensel, storlek stor, och började ivrigt måla i grönt. halvvägs där ångrade jag både färgvalet och motivet och lager nummer två började växa fram ovanpå det gröna. Lager två blev svart. på det svarta växte en eld fram, en eld som växte till en människa vid en eld, en människa lutad mot en trädstam, en trädstam som slutade i en sten. sen målade jag berg, ett stort berg dit mannen kunde blicka. jag vet inte vad konst är, men jag släppte penslarna och torkade svetttigt av mina färgade händer mot tidningspappret under. när jag sedan lade mig för att sova (kanske för första gången ensam i min lägenhet sedan jag kommit hem)log jag. jag log och jag nästan grät.